På de fyra år som hann gå mellan Frank Oceans debutalbum channel ORANGE och uppföljaren Blonde (på omslaget stavat ”blond”) hade han hunnit avslöja en del om sitt privatliv. Han lade ut ett inlägg på sociala medier om att ha förälskat sig i en man, men förhöll sig fortfarande lika mystisk och skeptisk till kändisskapet – han släppte sporadiskt ny musik och försvann sedan som en viskning i vinden. Bakom allt fanns en sällan skådad innovation, men också mycket hårt arbete. När Blonde släpptes dagen efter ett 24 timmar långt streamat framförande av ett konstnärligt projekt (Endless), tillsammans med Boys Don't Cry (en tidning i begränsad upplaga), kändes hans oregelbundna närvaro i rampljuset som en noggrant övervägd mystik. Även obeslutsamheten kring den officiella stavningen av albumtiteln kan i efterhand betraktas som en medveten lurighet.
Endless byggde på den vardagliga skönheten i Oceans studiohantverk, med abstrakt och slingrande ambientmusik som soundtrack. Blonde byggde vidare på idéerna och fyllde dem med en stadigare grund av sorglösa harmonier och ett ständigt närvarande berättande i texterna som präglades av okonventionella, inte sällan minimalistiska idéer. Hans självförtroende var avgörande för risktagandet det innebar att skapa ett stort multimediaprojekt kring en uppföljare, men det hörs också i låtskrivandet. Rösten litade mer på sig själv (”Solo”), viljan att utforska udda impulser var tydligare (”Good Guy” och ”Pretty Sweet”).
Även om Blonde pressar in 17 låtar i en timme som flyger förbi är det en spirande idépalett – ett bevis på briljansen i att gå sin egen udda väg som artist och förlita sig på att publiken hänger med. Och det gjorde de. Ocean etablerade sig själv som en generationsdefinierande artist i unik symbios med alla komplexa och krängande förändringar som symboliserade 2000-talets andra årtionde.
